Jag har alltid varit en tjej med stora drömmar. Någonstans påvägen har jag dock tappat många av dom, jag vet inte riktigt vad som har hänt.

Jag som alltid varit en färgsprakande person med viljan till det mesta, är nu ganska färglös och tråkig. Många av mina intressen har hamnat på hyllan, mina vänner existerar knappt längre och jag lever ett ganska ensamt liv.

Jag tänker inte gnälla, för jag tycker faktiskt att det är ganska skönt att vara ensam MEN

När man hör andra prata, - sleepover, -tjejkväll, -middagsbjudningar, -glöggkväll you name it så saknar jag gemenskapen.

Jag har aldrig varit den typsika figuren i ett tjejgäng, jag valde heldre att jobba, vara i stallet och köra båt.

Nu har jag dock börjat måla upp mina drömmar igen, jag har börjat spåna på en resa till Irland, jag gör utförligare och utförligare ritningar på mitt drömhus (ja drömma måste man få) och framförallt så umgås jag med dom som får mig att må bra.

Jag älskar mitt jobb, det är utvecklande och en utmaning för mig. Jag älskar utmaningar.
Om jag hade haft ett jobb utan utmaning hade jag inte trivts en sekund, jag älskar både ansvaret och utmaningen. Varje morgon när jag vaknar eftersträvar jag att göra bästa möjliga insats, vad det än gäller. Om jag gör någonting gör jag inte det till 50%, utan gärna till 110%!

Nu tänker jag fortsätta mitt förmiddagsdrömmande, vandra ner till källaren och hämta resväskan och börja packa. Jag vet inte vart jag ska få energi ifrån men det är ett måste nu, imorgon antar jag en ny utmaning och ska på utbildning för att göra mitt jobb ÄNNU bättre.