jeanetteha

Jeanettehansson.blogg.se istället!!

Jag måste bara få skriva av mig om ett ämne som återkommit i min vardag flera gånger den senaste tiden i olika sammanhang.

Jag måste till en början säga att jag är så otroligt glad att vi har den öppna relationen vi har på min arbetsplats, vi pratar om allt tror jag, ibland nästan så att man känner att man vet en gnutta för mycket om varandra!

Alla vi människor är så otroligt olika, jag är en person som har väldigt lätt för att både visa och ta känslor. En av mina svagheter är att jag är för bra att ta åt mig av det negativa, självklart ska man ta det till sig för att kunna göra någonting bättre av det, men man måste ändå hålla det i sina händer, ha någon sorts självdistans.

Jag är en person som gråter väldigt lätt, jag kan gråta till en film, över en artikel i tidningen eller ibland helt utan anledning. Men någonting som aldrig slutar att förundra mig är hur otroligt skönt det är att få gråta, speciellt när man gråter som en liten unge och får fokusera för att komma ihåg att andas - efter det känner jag mig alltid som en ny människa.

Jag är uppväxt i en familj där man visar känslor, de är helt naturligt att säga att man älskar varandra och kramas. Jag är präglad till att visa känslor, vilket jag är enormt glad över och ser som en stor styrka att bära i ryggsäcken.

Jag önskar att alla hade lika lätt att visa känslor, nu menar jag givetvis inte att man ska visa allt man känner och tycker. Jag tycker bara att de är viktigt att man vågar visa sig "svag", att man vågar gråta och att man vågar visa lycka.

Jag har alltid varit en person som har tänkt mycket, jag överanalyserar allt.

Jag önskar ofta att jag kunde stänga av det, släppa saker och ting och bara låta det bli vad det blir. Men nejdå jag tänker och tänker och tänker tills jag nästan går mig själv på nerverna!

Men det finns en sak som får mig att slappna av - VATTEN, ja i alla dess former. Jag har alltid älskat båtlivet och de är min avkoppling. Såhär vintertid går jag gärna en sväng på isen, eller som ikväll sitter i duschen.

Ikväll när jag kom hem, lederna värkte, huvudet ömmade och mitt humör var i botten. Jag kastade av mig kläderna, ställde mig i duschen och hamnade slutligen där det är som skönast.
Nerkrupen på golvet, längst in i hörnet med fötterna vilandes mot duschväggen. Ikväll satt jag där i över en timme, de var så underbart skönt.

Jag skrev lite fint på glasväggen, jag lät vattnet forsa ovanför mitt huvud precis som om de vore spöregn en supervarm sommardag.

Magen skrek till - jag påmindes om att jag fortfarande inte hade ätit. Jaja nu var tankarna rensade för en stund.

Igår var jag med om en traumatisk upplevelse!

Jag hade klivit av bussen i Kista och började gå till moster, går efter en gångväg och en pappa i kanske 35års åldern går framför mig med sina två barn, då tar han pojken i handen och säger;

- Kom här, vi måste akta oss för TANTEN!

WHAT? URSÄKTA? VADSADU?

TANT?

Förstår ni, jag blev kallad tant. Jag är faktiskt bara 19år =(

Igår fick min underbara vän en liten son, vill bara önska dom all lycka till i världen.
E är världens finast vän som ställt upp helt underbart mycket för mig. Älskar den här bilden jag la in på oss, från min 18års dag, jag ser sådär helt genomglad ut.

Lycka till vännen min!!

Sitter på simple coffee på arlanda nu, sitter och dricker thé och leker med min minidator!

Stötte på en bekant från förr när jag hade stigit av planet, roligt att träffa på lite bekanta ansikten. En kille som jag jobbade och bodde med under en av perioderna jag jobbade nere på Idrefjäll!

Om cirkus femtio minuter börjar våran utbildning, innan dess tänkte jag hinna förbi apoteket och höra om dom har någon mirakelkur mot min förkylning, är less på blåsor i munnen, torra läppar och snorig näsa.

Hörs sen mina vänner!!

Jag har alltid varit en tjej med stora drömmar. Någonstans påvägen har jag dock tappat många av dom, jag vet inte riktigt vad som har hänt.

Jag som alltid varit en färgsprakande person med viljan till det mesta, är nu ganska färglös och tråkig. Många av mina intressen har hamnat på hyllan, mina vänner existerar knappt längre och jag lever ett ganska ensamt liv.

Jag tänker inte gnälla, för jag tycker faktiskt att det är ganska skönt att vara ensam MEN

När man hör andra prata, - sleepover, -tjejkväll, -middagsbjudningar, -glöggkväll you name it så saknar jag gemenskapen.

Jag har aldrig varit den typsika figuren i ett tjejgäng, jag valde heldre att jobba, vara i stallet och köra båt.

Nu har jag dock börjat måla upp mina drömmar igen, jag har börjat spåna på en resa till Irland, jag gör utförligare och utförligare ritningar på mitt drömhus (ja drömma måste man få) och framförallt så umgås jag med dom som får mig att må bra.

Jag älskar mitt jobb, det är utvecklande och en utmaning för mig. Jag älskar utmaningar.
Om jag hade haft ett jobb utan utmaning hade jag inte trivts en sekund, jag älskar både ansvaret och utmaningen. Varje morgon när jag vaknar eftersträvar jag att göra bästa möjliga insats, vad det än gäller. Om jag gör någonting gör jag inte det till 50%, utan gärna till 110%!

Nu tänker jag fortsätta mitt förmiddagsdrömmande, vandra ner till källaren och hämta resväskan och börja packa. Jag vet inte vart jag ska få energi ifrån men det är ett måste nu, imorgon antar jag en ny utmaning och ska på utbildning för att göra mitt jobb ÄNNU bättre.

Hej på er!

Hoppas att ni mår bättre än vad jag gör.

Idag har jag ju somsagt jobbat, har faktiskt varit mycket för att vara en söndag. Jag älskar att jobba när det är mycke folk, men dagar som dessa hade jag gärna valt en lugnare söndag.

Jag kände mig inte alls pigg när jag vaknade, klev upp och for på jobbet. Samtidigt som jag skötte mina ordinarie arbetsuppgifter så räknade jag varenda liten pinal, de är ju nämnligen slut på månaden vilket betyder inventering. När vi sedan stängt och allt äntligen var klart kände jag mig riktigt febrig..

Nu ligger jag hemma i sängen, tog den snabba genvägen förbi max för att slippa laga mat. Nu har jag blivit bästa kompis med min största fiende igen (ja jag är nasspraysberoende) och låter nästan som en normal kvinna igen.. Tänkte slå på en film och förhoppningsvis somna tidigt..


Otrivin Menthol - min bästa vän!!

JAG ÄR DUNDERFÖRKYLD! :O

Usch vilken natt dethär har varit, och nu är jag mer förkyld än när jag la mig igår LESS!

Jag har inte tid. Punkt slut.

Nu måste jag gå till bussen, ska och jobba och inventera dags för bokslut!!

Jag är less, jag är så förbannat less! (ursäkta ordvalet)

Jag har ju försökt komma igång och promenera nu, eftersom att jag fortfarande har drygt 2månader kvar på mitt ridförbud så måste jag ju hålla igång med någon sorts motion.

Har faktiskt varit både motiverad och duktig i veckan, har vissa dagar till och med gått en längre sväng när jag promenerat till jobbet och även promenerat hem. Jag älskar att gå!

Nu har det ju varit olidligt kallt i två dagar och jag har varit lat och åkt buss, men idag när det äntligen var varmare (-15) så var det självklart att jag skulle ta mig en uppfriskande promenad hem, och det var såå otroligt skönt MEN

Dessa men..

Jag kom hem, lagade mat och la mig och såg en film. Då kom det, som någon sorts bestraffning. Högra sidan "domnade" bort, ungefär som när en fot "somnar" men idag var det från höften och ner. Jaja ingenting mer med det, jag såg klart filmen och aj så ont det gjorde att gå sen. Jag saknade en rullator mer än någonsin.

Sen kom det som är värst, värken.. Så nu ligger jag nerbäddad i sängen, under dubbla täcken och gruvar mig för att ens gå upp på toaletten. Jag har ont, jag är less.

Jag hoppas verkligen att jag får min tid hos reumatologen snart och att dom kan hjälpa mig, för detta tar musten ur mig.

Jag måste bara få säga några saker, jag behöver lätta hjärtat..

Att städa väcker verkligen minnen, saker man lagt i lådor kommer fram. Jag hittar provresultat från gymnasiet. Ett trasigt champagne-glas från studenten, bilder på nära och kära osv.

Jag tänker ofta på tiden jag hade på Grans, den är den tveklöst bästa tiden i mitt liv. Valet jag gjorde att gå på Grans är det absolut bästa val jag gjort i mitt liv, jag har inte ångrat det en sekund.

Jag älskar skolan, jag älskar lärarna, jag älskar utbildningen och framförallt så älskar jag mina vänner.

Älska är ett väldigt starkt ord, men av någon anlednings känns de som det enda rätta ordet i dethär samanhanget.

Det finns dock en dålig sak med Grans, jag trivdes för bra.
Ja visst är det sjukt? Jag trivdes så bra att jag längtar tillbaka, jag vill göra det igen. Jag vill tjaffsa med lärarna och sucka över alla prov. Jag vill galoppera på snötäckta ängar och dressyra i ridhuset.

Jag vill kämpa mig upp på morgonen för att komma till en klass med morgonfrilla och mascara på ögonen. Jag vill mötas av mina vänners minst sagt olika morgonhumör.

ÅÅH JAG SAKNAR ER!!

En sak till, denna bild på mig och E väcker minst sagt mycket känslor. E är en vän som betyder lite mer för mig, en sån vän som jag hela tiden saknar. Jag önskar henne all välmening i livet, för hon är världens bästa!

Idag är det min lediga dag, jag hade så stort planerat att storstäda lägenheten och sortera alla mina saker meen då jag väcktes av ett sms där världens bästa bella undrade om jag var sugen på lite tjejtid var det självklart att palnerna ändrades.

Vi åt lunch på Exotic och vandrade sedan runt och kikade i butikerna, dock blev det inte just nå shopping då jag åker till stockholm till veckan och vill spara mig till dess!!

Nu är jag hemkommen och har hunnit starta två tvättmaskiner, en diskmaskin och tänkte faktiskt ta tag i städandet.

See you darlings ¨

Som ni vet lever jag inte ett lika aktivt liv längre på grund av min kropp som inte fungerar som den ska.

Idag efter jobbet höll jag mig till vad jag lovat och gick ut på en underbar powerwalk med min arbetskompis M, riktigt härlig sväng var det och vilket tempo vi höll! Rundan som vanligtvis brukar ta dryga timmen avverkade vi på 30minuter.

Så fort jag landade hemma fick jag ett telefonsamtal och skulle få besök. Så bara att kasta sig i duschen (för till och med jag var svettig). Så då har jag umgåtts lite och sen stekte jag mig palt till middag!

Att jag unnade mig (ja i min värld är det att UNNA sig motion) får jag dock sota för nu, min höft värker värre än den värsta tandvärken trots alvedon och min kropp känns allmännt ur fas.

Detta ska dock inte få stoppa mig, imorgon tänkte jag promenera till jobbet och sen ta rundan runt sjön påvägen hem också!! Eller om jag är riktigt hurtig och pigg tar jag den långa rundan på morgonen!

Eftersom att jag än inte lyckats få ihop en design som jag kan känna mig nöjd med så fick det bli ett snabbt paintjobb tillsvidare!!

/ J

Ni som har levt med mig under min uppväxt vet redan det jag har tänkt dela med mig av idag, ni andra kanske är intresserade så nu tänkte jag släppa fingrarna lösa och skriva av mig mina problem.

Under alla år som jag kan minnas har jag haft fysiska problem av olika slag, jag har alltid stukat fötter, händer osv. mina föräldrar var nog ganska less på mig där ett tag och tyckte att jag gjorde illa mig mest hela tiden men de kunde faktiskt inte hjälpas.

Eller visst kan man vara mer försiktig, det kan man alltid. Men som barn måste man få leka också.

Jag har nu efter många vändor till läkare och specialister av olika slag fått många olika diagnoser på mig och mina leder. När jag var liten fick jag höra att de var växtvärk, de var helt normalt att gråta sig till sömns på kvällarna. Sedan var jag överrörlig (vilket jag själv kan hålla med om). Dock sa jag ifrån här i höstas, jag hade kommit till den punkten i livet då det kändes outhärdligt.

Jag var 19år och fick kämpa för att överhuvudtaget ta mig upp på morgonen, att bara resa sig upp från sängen kunde vara en kamp. Jag gick till jobbet, gjorde det jag skulle men sen var jag soffliggandes.

Förut har jag blivit lätt trött osv. men de har gått över om jag bara fått sätta mig ner och vila, men som de var nu så blev de bara värre när jag vilade. Då kom värken.

Jag fick hjälp av en bekant att komma till en läkare som skulle vara bra, vilket han också var för han tog mig på allvar, jag sa att jag var tuvngen att få hjälp för jag orkade inte längre.

När jag inte ens orkar rida, träna eller ens gå på bio då är någonting galet. Han gjorde en rejäl undersökning på mig, vilket resulterade i ett konstaterande att jag är så pass öm att de tåras i ögonen när han gör ett såkallt punkttest på 16 av 18 leder. Dock upplever jag bara värken i nedre delen av kroppen (höfter, knän & fötter)

Han testade mig för allt som kunde testas, nästan så jag trodde att jag skulle få blodbrist. Alla värden var dock ok.

Efter detta satte han mig på kortisonbehandling i 5dagar, HELT UNDERBART!

Andra dagen var jag smärtfri, jag kunde promenera hem från jobbet och när jag kom hem och insåg att jag fortfarande inte hade ont var jag tvungen att gå ut och promenera ett tag till bara för att testa om de verkligen inte gjorde ont, kunde det vara sant??

Jag åt dom i fem dagar, och slutade i mitten på förra veckan. Nu är värken tillbaka.

Fick ett brev i veckan att han skickat remiss till reumatologen(?) vad det så är de vet jag inte. Men dom ska väl göra någon fortsatt reumatisk utredning.

Så något svar på min värk har dom inte än, men vi börjar nog ändå vara en bit på vägen. Att få vara värkfri i nästan 4dagar gav mig trots allt ett ljus i mörkret, kanske de ändå inte är helt kört att en dag kunna jobba som kustbevakare? Jag som nästan gett upp min stora dröm..

Bäst att jag slutar skriva innan det blir en hel uppsats, som ingen ändå orkar läsa!

Ville bara ge någon sorts förklaring, till varför jag ibland är orkeslös och allmännt nere.

/ J

Eftersom att jag ändå inte har någonting vettigare för mig än att sitta och glo på denna dumburk så tänkte jag passa på att göra en tidig kväll!

Börjar ju halv åtta imorgon, stammisgubbarna kommer ju så bäst att vara pigg! Glad lär då en av dom bli när jag dessutom bakat kanelbullar (som han efterlyst dom senaste veckorna)

Sov gott & dröm sött!

Alltså nu till minst sagt viktig sak jag har att erkänna.

Jag, precis som många andra har en liten förkärlek till Gunvald. Och nej, jag menar inte Michael Persprant, utan Gunvald Larsson. Det är ju ingenting fel på honom i sig, men just Gunvald är ju så sjuuuukt het!!

Jag är ju en älskare av beckfilmerna, har alla på dvd och en kompis till mig brukar alltid påpeka hur tusan jag lyckas se dom om och om igen utan att bli less. Jag skojar inte om jag säger att jag ser beck en gång i veckan, jag skojar inte om jag säger att jag snart har nött hål på skivorna!

Jag har aldrig fattat hysterin med att bli "kär" i kändisar, jag har aldrig skrivit fanbrev och ritat hjärtan på popstjärnor.

Sååå jag måste nog erkänna, att jag struntat i alla skönsjungande påfåglar och istället kärat ner mig i en medelålderskarl med skäggstubb!

Hej mina vänner!

Jag vet att vissa av er har saknat mig och undrat vart jag tagit vägen när jag inte ens uppdaterat här.

Jag lovar, jag är levande. Lusten för att blogga har bara inte funnits där. Det har hännt mycket i mitt liv dom senaste månaderna och idag kände jag att de var dags, dags för någon sorts nystart.

Jag kände också att jag ville hålla min blogg levande, är så skönt att kunna använda den som någon sorts bollplank ibland, att kunna skriva ut det som annars skulle ligga och trycka i bröstet.



En stor förändring är att jag och T har separerat som alla mina vänner säkert redan vet, jag har fått många frågor om just varför "ni var ju så kära".
Kärlek är någonting fantastiskt, som man inte heller kan rå på. Jag och T har haft det jättebra, vi har lärt oss så otroligt mycket under dessa två år.
Vi hade ett fungerande förhållande, vi bodde tsm osv. men det saknades ändå någonting, nivet dendär extra glöden.

Vi levde otroligt olika liv, vi hade olika vänner, olika intressen och en hel del olika åsikter. Han ville resa, utbilda sig osv. Jag vill vara kvar här, jobba och framförallt lära mig mer om mig själv.

Vi tog ett beslut, som självklart var ett tungt steg att kliva, att vi skulle gå skilda vägar. Nu i efterhand kan jag säga att det vi inte hade kunnat göra ett bättre beslut. Jag tror och hoppas att detta var bäst för oss båda!

Så nu vet alla som inte redan visste vad som har hännt, vi är inte ovänner eller någonting utan vi är bara inte kära!


Så en till fråga som ofta dyker upp - vart bor jag?

Jag bor kvar i lägenheten, jag trivs så vansinnigt bra så jag ville bo kvar här. I början var det tomt, men nu känns det faktiskt riktigt bra. Allt är en vanesak! Både min mamma och Fia har fått rycka in som utfyllnad i sängen när de varit allt för ensamt!

Nejj nu ska jag inte sitta här och skriva en hel uppsats, jag ville bara ge en liten förklaring på vad som hännt. Men somsagt så är suget på att skriva tillbaka, så kika in så ska ni nog få se på någon uppdatering!!

/ J