Ni som har levt med mig under min uppväxt vet redan det jag har tänkt dela med mig av idag, ni andra kanske är intresserade så nu tänkte jag släppa fingrarna lösa och skriva av mig mina problem.

Under alla år som jag kan minnas har jag haft fysiska problem av olika slag, jag har alltid stukat fötter, händer osv. mina föräldrar var nog ganska less på mig där ett tag och tyckte att jag gjorde illa mig mest hela tiden men de kunde faktiskt inte hjälpas.

Eller visst kan man vara mer försiktig, det kan man alltid. Men som barn måste man få leka också.

Jag har nu efter många vändor till läkare och specialister av olika slag fått många olika diagnoser på mig och mina leder. När jag var liten fick jag höra att de var växtvärk, de var helt normalt att gråta sig till sömns på kvällarna. Sedan var jag överrörlig (vilket jag själv kan hålla med om). Dock sa jag ifrån här i höstas, jag hade kommit till den punkten i livet då det kändes outhärdligt.

Jag var 19år och fick kämpa för att överhuvudtaget ta mig upp på morgonen, att bara resa sig upp från sängen kunde vara en kamp. Jag gick till jobbet, gjorde det jag skulle men sen var jag soffliggandes.

Förut har jag blivit lätt trött osv. men de har gått över om jag bara fått sätta mig ner och vila, men som de var nu så blev de bara värre när jag vilade. Då kom värken.

Jag fick hjälp av en bekant att komma till en läkare som skulle vara bra, vilket han också var för han tog mig på allvar, jag sa att jag var tuvngen att få hjälp för jag orkade inte längre.

När jag inte ens orkar rida, träna eller ens gå på bio då är någonting galet. Han gjorde en rejäl undersökning på mig, vilket resulterade i ett konstaterande att jag är så pass öm att de tåras i ögonen när han gör ett såkallt punkttest på 16 av 18 leder. Dock upplever jag bara värken i nedre delen av kroppen (höfter, knän & fötter)

Han testade mig för allt som kunde testas, nästan så jag trodde att jag skulle få blodbrist. Alla värden var dock ok.

Efter detta satte han mig på kortisonbehandling i 5dagar, HELT UNDERBART!

Andra dagen var jag smärtfri, jag kunde promenera hem från jobbet och när jag kom hem och insåg att jag fortfarande inte hade ont var jag tvungen att gå ut och promenera ett tag till bara för att testa om de verkligen inte gjorde ont, kunde det vara sant??

Jag åt dom i fem dagar, och slutade i mitten på förra veckan. Nu är värken tillbaka.

Fick ett brev i veckan att han skickat remiss till reumatologen(?) vad det så är de vet jag inte. Men dom ska väl göra någon fortsatt reumatisk utredning.

Så något svar på min värk har dom inte än, men vi börjar nog ändå vara en bit på vägen. Att få vara värkfri i nästan 4dagar gav mig trots allt ett ljus i mörkret, kanske de ändå inte är helt kört att en dag kunna jobba som kustbevakare? Jag som nästan gett upp min stora dröm..

Bäst att jag slutar skriva innan det blir en hel uppsats, som ingen ändå orkar läsa!

Ville bara ge någon sorts förklaring, till varför jag ibland är orkeslös och allmännt nere.

/ J