Jag måste bara få skriva av mig om ett ämne som återkommit i min vardag flera gånger den senaste tiden i olika sammanhang.

Jag måste till en början säga att jag är så otroligt glad att vi har den öppna relationen vi har på min arbetsplats, vi pratar om allt tror jag, ibland nästan så att man känner att man vet en gnutta för mycket om varandra!

Alla vi människor är så otroligt olika, jag är en person som har väldigt lätt för att både visa och ta känslor. En av mina svagheter är att jag är för bra att ta åt mig av det negativa, självklart ska man ta det till sig för att kunna göra någonting bättre av det, men man måste ändå hålla det i sina händer, ha någon sorts självdistans.

Jag är en person som gråter väldigt lätt, jag kan gråta till en film, över en artikel i tidningen eller ibland helt utan anledning. Men någonting som aldrig slutar att förundra mig är hur otroligt skönt det är att få gråta, speciellt när man gråter som en liten unge och får fokusera för att komma ihåg att andas - efter det känner jag mig alltid som en ny människa.

Jag är uppväxt i en familj där man visar känslor, de är helt naturligt att säga att man älskar varandra och kramas. Jag är präglad till att visa känslor, vilket jag är enormt glad över och ser som en stor styrka att bära i ryggsäcken.

Jag önskar att alla hade lika lätt att visa känslor, nu menar jag givetvis inte att man ska visa allt man känner och tycker. Jag tycker bara att de är viktigt att man vågar visa sig "svag", att man vågar gråta och att man vågar visa lycka.